Känner Du Mig?

Känner du mig?
Jag känner dig
Djupt inne i mig
Du tränger in
Får mig att skrika
Får mig att njuta

Känner du mig?
Jag känner dig
Djupt inne i mig
Du pulserar
Din kraft får mej att skälva

Känner du mig?
Jag känner dig
Djupt inne i mig
Vägrar att sluta
Håller fast mig
I ett grepp
Vi blir ett
Men du är EN
Jag är ingen
Men vi är något

Känner du mig?
Mitt behov av dig
Mitt lidande
Jag genomgår för
Din skull
Ligger i smuts
Och väntar på dig
Ligger brevid dig...
Hör dig andas
Men inget mer

Känner du mig?
Jag känner dig
Du förpestar mig
Lämnar din syra
Inuti mig
Bränner mig
Din arrogans

Din ignorans
Du...

Du glider ut

Försvinner
Allt är slut
Lämnar mig svettig
Men kall
Och tom

Känner jag dig?
Inte längre .....

Att Omvärdera

Det händer en del i mitt liv men jag är rädd för att allt ska gå åt helvete!

Jag fick veta att jag fått en praktikplats på Irland. Jag är sjukt glad men mitt hjärta börjar banka och det känns som om jag inte alls är förberedd på det. Jag vet inte riktigt om jag kommer att klara av att vara själv. Saker som jag aldrig gjort förut kan ibland skrämma mig. Suck!

Men om man ska det positiva...Jag får en praktikplats, en intressant sådan till skillnad från dem som fanns att välja mellan på MAH. Jag får en upplevelse som jag aldrig varit med om. Jag har redan hittat en tjej som vill hyra min lägenhet under den tiden jag är borta. Hum, det ser väl rätt bra ut eller hur? Glädjande nyhet från mina vänner...."om du åker till Irland, så ska vi också åka till Irland" =)

Apropå vänner, jag har nog gjort en del rensningar, om man nu får säga så! Jag kan inte ha massa vänner som jag lägger energi på som INTE skulle göra detsamma på mig. Och egentligen, vill de inte göra det, är de då vänner? Så egentligen har jag inte gjort en rensning bland mina vänner, jag har pekat ut dem som inte är det och antagligen aldrig har varit det! Stort steg för mig, antagligen inte märkbart för andra!

Börjat "dejta" lite lätt, men det är inte så roligt. Jag orkar inte riktigt med de här spelen som körs och om jag nu ändå ska utomlands så känns det lite som om det är dumt att utsätta sig för det. Meeeeeeen...alla vill väl ha lite mänsklig kontakt...eller?

Jag hoppas att min roadtrip går bra och att den blir av! USA here I come! Med två vänner som jag hoppas inte ångrar sig nu! Man vet ju aldrig. Har iaf pengar undansparade. Men vill verkligen spendera dem på resa! Har jag levt halvfattigt för att kunna resa borde det fan bli av!

Men det mesta som är jobbigt är över, praktiken är slut, skolan med, och snart har jag lägenheten för mig själv. Jag älskar min vän som bor här, men jag är nog en person som måste kunna stänga dörren om sig och bara vara..! Det är mitt fel och mina känslor...men det är så det är!

"If you´re dreaming about an ending, your journey has not yet begun"

För mycket!

Jag trodde verkligen att jag hittat mej själv, att allt var okej nu! Men efter igår så känns min plats ännu mer borta. Jag vet inte längre vad jag ska känna, vad jag egentligen känner, vem som jag kan lita på, vem jag verkligen älskar... Det hände egentligen inget speciellt igår, och det som hände bad jag om. Då får man skylla sig själv. Men jag upptäckte att jag inte mår så bra, och jag söker något som inte finns. Jag vill gråta hela tiden och jag vill inte mer. Jag vill verkligen inte mer. Jag försöker ständigt med mycket, men det verkar som om ingen egentligen ser det.

När jag hörde meningen "om du rädd för att dö så betyder det att du fortfarande har något att förlora"..så visste jag att det var sant. Saken är den....att jag inte vet om jag är rädd eller inte. Och det skrämmer mig. Ibland blir det bara ....för mycket. Hur ska jag vara mej själv när jag har så svårt att tycka om det jag ser i speglen? Hur kan jag fortsätta att vara mig själv när andra tycker att det jag är...är för mycket? Det känns som om allt jag gör blir fel...

Jag skulle börja om mitt liv, och det skulle bli bättre, jag skulle bli stark. Tanken som kom igår, och som har varit i mitt huvud hela dagen, och som kommer fortsätta att ligga där som en dimma....kommer någon någonsin älska mej för den jag är, på riktigt? Kommer jag hitta någon som jag verkligen kan lita på? Och kan människor lita på mig? Är jag en bra vän? Är jag en bra människa..egentligen?

Hur patetiskt känns inte detta, men det är tyvärr så det känns....what to do...

Känslan Av Nada..

Fan! Jag hoppades att detta skulle få mej att få skrivarglädjen tillbaka på något sätt. Men Nada känsla just nu. Kanske en liten irritation..!
Tänker; "Om jag läser en blogg, vad skulle få mej att vilja fortsätta läsa vad den personen skriver?"
Hum, inte är det sånt här iaf! Jag vill skriva poesi som får folk att tänka om, livskloka meningar som får folk att fatta att allt inte är som det verkar....ja ni fattar. Men Nada!
Fast ska jag underhålla?? Egentligen? Nej, det här är ju för mej! Meningen är ju att andra ska hitta något som de tycker är intressant av det som jag skriver från mitt hjärta, eller i just nu i detta fallet, min vänstra njure. Det är inte jag som ska skriva något som jag tror att ni tycker om.
HUH! Varning, denna blogg kan bli mycket gnäll och funderingar som aldrig verkar ta slut. Jag kommer heller inte att orka bry mej om grammatiken. Jag vara nöjd ändå!Ska sova! Riktigt trött just nu, men det känns som om jag missar något om jag lägger mej! En viktigt alone time framför teven, eftersom min nuvarande rumskompis ska lägga sej snart?!
Hum....dricka vatten ska jag göra iaf!
Have a good one!