Snälla Försvinn, Men Stanna Kvar För Evigt..

(7 okt 08)
Min handledare tog ett snack med mig. Den dagen då jag väntade på det där mötet där de aldrig dök upp så var jag lite irriterad. Fick höra från min handledare att visst kan man ha en dålig dag men man får inte ta med sig det till jobbet. Eftersom jag verkade irriterad över något så påverkade det henne och då blev hon ur balans, och så fick det inte gå till. Visst, jag kan förstå att man inte utagera hur som helst, men detta hände ju på jobbet så skulle jag bara ignorera det då? Och jag gjorde inget speciellt, jag log bara inte lika mycket när de bad mig springa ner till affären och köpa glödlampor. Hon fortsatte med att organisationen hade fastnat i ett viktigt möte och att det var därför som de inte dök upp. Jag förklarade, eller försökte förklara att jag förstod varför men att jag tyckte att de borde ringa och bestämma ny tid. Men det fattade inte hon. Sen visade det sig att de hade ringt in på telefonsvararen, vilket gjorde saken okej för mig för då hade de inte ignorerat mig. Men för min handledare var det en vinst, eftersom hon trodde att jag skulle skämmas för att jag hade haft fel! Tydligen förstod hon inte alls vad jag ville. Nu när de hade ringt var allt okej, det var det enda jag ville. Jag är inte den som är den! Men hon verkade tro att jag ville straffa dem eller något.

Aja, nog snackat om detta, men det har varit lite spänt efter detta samtal vilket är tråkigt! Jag hoppas att min första känsla av henne inte var fel!

Jag har varit på två Erasmus fester. Det är rätt roligt!! Jag träffade människor från olika delar av Europa. Men de flesta är från Tyskland eller Frankrike. Att höra en fransman sjunga ”Pretty Fly for a White guy” är rätt oslagbart *asgarv*. Har fått en 20-årig fransman efter mig. Han är söt och så men känner ingenting när jag ser på honom. Han är lite jobbig faktiskt, men men!! =)

Fan, tiden går ändå rätt snabbt. Jag saknar alla därhemma väldigt mycket, och har en mindre rädsla över att alla ska vänja sig vid att jag inte är hemma längre, så pass mycket att när jag väl kommer hem så kommer jag inte kunna passa in igen. Så löjlig känsla men jobbig att ha! Jag antar att när man lämnar något som man verkligen älskar så blir det ibland oumbärligt eftersom allt som händer inte kan påverkas av en själv. Du kan bara hoppas att det som byggts upp är tillräckligt starkt och inte kommer att raseras.

Det finns de som säger att vänner kommer och går och att kärleken består (i syftet på den man vill dela sitt liv med) och sen finns det dem som säger att flick/pojkvänner kommer och går och att vännerna består. Alla har rätt på något sätt. För mig, jag vet att människor kommer att komma och gå under mitt liv. Jag vet att jag kan sluta älska men jag kan aldrig ta bort det faktum att jag har älskat. Jag vet att den dagen jag slutar att vara rädd för att förlora någon då älskar jag inte den personen mer. Därför, så mycket som jag vill att min rädsla ska försvinna, så mycket välkomnar jag den, för det är på grund av den som jag vet att jag verkligen älskar mina vänner därhemma. Jag kommer att kämpa för det (dem) som jag har där hemma, så länge som det går. Samtidigt så måste jag kämpa för mig och för det som jag vill och behöver. Jag vet att jag måste bli starkare, för min egen skull…!

Om det i slutändan inte är menat, så är det inte det….punkt