Have To Let Go...

Det finns stunder då jag verkligen känner det som jag egentligen känner. Utan empati, eller förklaringar, utan andras känslor inblandade. Utan förståelse och utan skuld. Ibland känner jag det som verkligen är rätt, det som jag verkligen tycker. Min inre röst som jag borde lyssna mer till, men tystar ner. Jag hoppas att allt ska bli bättre och försöker, trots att det inte borde vara jag som gör det. Jag blir trött på att det oftast inte sker på mina villkor. Trött på att känna mig sviken. Jag är trött på att känna mig andra hand, jag vet att jag är det och jag behöver egentligen inte vara i närheten av det. Inget är detsamma, och det är inte mitt fel. Det vill fås att tro att jag har något med det hela att göra, men det har jag inte!! Suck it in!

Jag vet vad jag känner just nu, det är rent och det är ärligt. Jag vet att det inte kommer att bli något mera nu. Inga flera samtal, mellan himmel och jord. Inga spontana kvällar, med vin och musik. Inget mer förtroende. Du väcker mest irritation och ilska. Jag hoppas att du är lycklig. Men jag är inte det med dig mer. I'm letting you go!! Jag är ingen som du kan gå över, som stannar kvar utan uppoffring. Jag är bättre än det!!

De flesta tror för lite om mig, de tror att jag inte ser, att jag inte förstår. Jag förstår mer än vad de tror, när jag väl känner dem så vet jag!! Inte lönt att ljuga. Ni ljuger mest för er själva. Du ljuger mest för dig själv, och du är naiv om du tror att jag inte ser. Jag känner det i hela min kropp!

Jag vill inte mer. Du är min vän, men inte längre min bästa. Och du har dig själv att skylla! Hoppas att du hittade det du sökte, och att det är allt du behöver. Du kommer inte sakna mig, du har inte gjort det innan, så varför nu? Jag kommer inte undvika dig, men jag kommer inte försöka heller. Vi blir när vi blir. Oundvikligt!

We died!!