Ojsan

Ja, man var ju på lagom muntert humör igår, haha. Nä men, jag känner idag att inlägget inatt var så, inte jag men ändå jag. Det stämmer såklart, fast det är en väldigt liten del av det som jag känner för övrigt. Igår var jag med ett par och sen kom den andres dejt förbi. Jag menar, det var inget gulligull men man kände ändå av det på något sätt. Och de frågade hela tiden om jag sett någon som jag var intresserad av. Det var liksom i luften att jag borde hitta någon. Inget dumt menat någonstans, men, just då kändes det lite hopplöst. Och jag letar inte nu, jag tar det som kommer. Sen ska jag inte bortse från en liten längtan jag har. Men vem har inte det?

The One?

Jag har varit på två fester denna veckan. Båda har varit helt okej. Men de har inte fångat mitt minne. Jennys fest kommer jag att minnas, men inte det som hände efteråt. Mina klasskompisar sa att de skulle hitta mig en ny karl. Men det fallera. Jag känner inget intresse för någon just nu. Eller det är lögn egentligen. Men jag känner inget intresse för någon som är realistiskt. Jag dejta en kille som var sjukt trevlig, som såg OK ut, som hörde av sig mkt, som var omtänksam osv. En riktigt bra pojkvän med andra ord. Men jag kände inget för honom. Jag ville verkligen känna ngt, men jag kunde inte. Och jag förbannade mig själv. Varför kunde jag inte känna ngt för honom?? Så typiskt!
Jag har någon i tankarna, någon som jag inte vet vem det är. Jag tittade på honom över skolgården, när jag gick gymnasiet. Jag vet att han tittade tillbaka. Jag försökte ta kontakt med honom en gång, men jag fegade ur. Hans ansikte är suddigt. Jag vet inte hur han ser ut. Men som det ser ut nu, alla som jag velat ha på ngt sätt, har jag fått. Han är den sista. Och han är utom räckhåll. Vet ej hur han ser ut, vet ej var han är ngnstans. Ingenting.
När ska min mage pirra, när ska jag känna lycka igen?
Så patetiskt allt känns....